Året lider mot sitt slut, och med det även en säsong av ojämförlig intensitet i Felix Rosenqvists racingkarriär. Nydanande äventyr på andra sidan Atlanten, en efterlängtad DTM-debut, galna timmar bakom GT-ratten och elektriska vibbar i Formel E är bara några av inslagen som gjorde 2016 så fantastiskt minnesvärt – men samtidigt också så utpräglat svårt att sammanfatta.
Ändå är det precis det vi under de senaste veckorna har givit oss på att försöka göra. Vid fem utvalda tillfällen – med kulmen idag – har vi summerat de verkliga höjdpunkterna från säsongen som gått: personligt utvalda och rangordnade av Felix själv, och skildrade med hans egna ord.
Nu återstår bara en sista, särskilt minnesvärd händelse att presentera…
#1
Upphämtningen på Spa
30-31 juli
Tävling: Spa 24-timmars
Klass: Blancpain GT Series
Bil: Mercedes-AMG GT3
Plats: Spa, Belgien
Resultat: P2
Felix:
GT3-programmet med AKKA-ASP i Blancpain GT Series Sprint Cup var det första kontraktet jag skrev på i år, och i slutändan var det också det enda hela mästerskapet jag körde. Jag delade en Mercedes-AMG GT3 med Tristan Vautier, och det är faktiskt lite ironiskt att det blev på det sättet.
Jag träffade Tristan första gången 2009, på Snetterton i England. Jag hade omedvetet hindrat honom lite i ett kval, och vi hade en ganska livlig diskussion om det där i depån efteråt (bild nedan). Där och då hade jag nog inte trott att vi skulle bli teamkamrater i ett GT-team i framtiden, men livet är fullt av överraskningar och Tristan och jag hade otroligt kul ihop i år. Vi blev också en stark kraft att räkna med mot slutet av säsongen, och lyckades vinna finalen i Barcelona.
Jag är glad att jag fick chansen att bekanta mig med GT-världen rent generellt den här säsongen; det överträffade mina förväntningar och jag förstår nu varför klassen vuxit så kraftigt på senare tid.
Spa 24-timmars var definitivt höjdpunkten på GT-kalendern. Just det loppet ingick faktiskt inte i Sprint Cup-mästerskapet, utan var tekniskt sett ett inhopp i Endurance Cup där Blancpain-seriens långlopp ingår. Det spelar inte så stor roll för den här berättelsen, men är ändå värt att nämna.
Vår teamchef, Jérôme Policand, lade ner otroligt mycket energi på Spa. Man förstod att han verkligen ville lyckas i just det loppet, och det ville förstås vi andra också. Vi fick Renger van der Zande som tredjeförare den helgen, vilket jag tyckte var bra. Vi har båda stöttats av Mercedes under lång tid och jag har känt Renger i många år.
Jag minns att jag blev förvånad över hur rolig GT3-bilen var att köra på Spa. Det är en fantastisk bana, men i Formel 3 var den faktiskt nästan lite tråkig på grund av alla långa rakor och det enorma greppet. I GT3 var bilen och banan perfekt anpassade för varandra.
Framför allt Eau Rouge och Blanchimont var särskilt utmanande, och jag kommer aldrig att glömma när jag tog Eau Rouge flat out (med full gas) i superpole-kvalet. Jag hade intalat mig själv tidigare under helgen att jag var tvungen att göra det, och det gick. Det varvet gav oss P3 på gridden.
Den glädjen varade inte så länge, dock. En stund efter kvalet fick alla AMG-bilar en väldigt märklig bestraffning, som jag faktiskt än idag inte riktigt förstår. Vi fick veta att det hade med Balance of Performance att göra, men inte mycket mer än så.
Hur som helst så tvingades alla AMG-bilar – inklusive vi – att starta loppet längst bak i fältet, och dessutom blev vi tvungna att ta ett stop-and-go-straff på fem minuter (!) på första varvet. Det var ett hårt, hårt slag.
Tristan, Renger och jag satte oss ner för att diskutera läget. Efter att ha betat av några ord som nog inte lämpar sig i det här sammanhanget bestämde vi oss till slut för att helt enkelt gå ut och bara ha jäkligt kul. Folk säger ofta att ”allt kan hända”, och det var ungefär den inställningen vi också hade den här gången. Jag vet inte om vi riktigt trodde på det, men en sak vet jag: vi hade verkligen kul…
Vi inledde loppet med att stå still de där fem minuterna i depån, samtidigt som resten av fältet varvade oss två eller tre gånger. Extremt frustrerande. Sedan började vi sakta men säkert att avancera. Efter mina första stinter passade jag på att sova i några timmar, och när jag vaknade igen insåg jag att vi faktiskt var hyfsat med i matchen på runt 30:e plats.
Det slutade med att jag körde nästan halva racet själv, och den sista dubbelstinten fram till mål var den mest speciella. Jag visste att vi hade en liten, liten chans att nå pallen, och bestämde mig för att tackla den sista timmen som om det vore ett kval. Det innebar också att jag blev tvungen att ta ganska stora risker. Jag minns att jag körde om ett par bilar på gräset i Blanchimont, i 250 km/h, bara för att tjäna några tiondelar. Jag kom in i ett märkligt, men effektivt, mentalt tillstånd.
Med 20 minuter kvar låg vi fyra – och då kom ett kraftigt regn. Det skapade ett stort kaos, men jag lyckades hålla mig på banan och i det sista depåstoppet tog vi oss förbi två bilar. Vi blev tvåa från ett hopplöst utgångsläge, på samma varv som vinnarna. Det tog ett bra tag för mig att inse vad vi faktiskt hade uppnått.
Spa hjälpte mig verkligen att få upp ögonen för långloppsracing; det är en fantastisk tävlingsform, och jag hoppas att jag får chansen att köra fler sådana race i framtiden.
Något som antagligen är svårt att förstå från utsidan är den enorma hängivenhet som krävs från alla människor i teamet under ett 24-timmarslopp. Det är ingen eller extremt lite sömn, och mitt i den stressen krävs det att alla presterar med millimeterprecision i ett helt dygn. Att stå där uppe på pallen och konstatera att vi faktiskt hade lyckats med något utöver det vanliga kändes overkligt.
För mig är det precis den kombinationen av den sportsliga insatsen i sig, och känslostormarna jag gick igenom på vägen, som gör det här till mitt allra starkaste och bästa ögonblick under 2016.
Tidigare på listan:
#2 – Pole och pallen i Marrakesh
#3 – Dubbelsegern i Toronto
#4 – DTM Budapest
#5 – Macau Grand Prix
Felix Rosenqvists alla bilar 2016:
